Nästan perfekt

Så här dags på året väcks flyktfågeln i mig. Den som vill bort från julstress, vintermörker och pliktskyldiga förväntningar på 24:e decemberfiranden. På lördagskvällen springer jag genom beckmörker och snöblandat regn mot Crusellhallen för ännu en julkonsert.

Det har Piff-och-Puffats, trumpetats och O Helga-nattats hittills i år. Men den här kvällen ska bli annorlunda.

Sarah Dawn Finer står på scenen och istället för att besjunga julen som vit, tomtedräkten som röd och himlen som guldigt stjärnglimmande, målar hon den stundande högtiden i betydligt mörkare färger. Julglammande byts mot jammande, bjällerklang mot jazzstuk. Och texter om julgemenskap mot sånger om längtan, ensamhet och vemod.

Sarah blandar engelska Christmas carols med amerikansk jultradition, egna kompositioner och sånger signerade artister som Prince och Joni Mitchell. Jag sveps in i en miljö som andas jazzklubb, förs med av klanger från ståbas och tuba, och hänger mig kvar i stroferna och tonfallet.

Det handlar om längtan till bättre jular, vintern som omskrivning för saknad, och årsslutets sorgfyllda tillbakablickar.

Känslan som förmedlas är påtaglig och publikkontakten går i det närmaste att ta på. Det finns en tår och innerlighet i varje sång, och mellansnacket placerar dem i tid och rum för att skapa angelägenhet.

Visst följer arrangemangen närmast slaviskt skivan Winterland från 2010, men det spelar mindre roll.

Sarahs fantastiska röst, hennes varma, personliga prat mellan låtarna och sjumannaorkesterns känsla för detaljer får mig att tänka på den där Winnerbäck-strofen om en lyckad konsertkväll där allt är nästan perfekt.

Konserten är som ett spa för örat och själen. Ett lugn i julstressen. En flykt från vintermörker, snöblandade regn och allehanda julkrav. Där allting, allting, ja allt är nästan perfekt.