Vem har inte någon gång sjungit med i refrängen till "Livet är en fest" under en sen natt med polarna? Och då kanske inte haft en tanke om textens egentliga mening (och kanske inte heller en tanke om sitt något pinsamma beteende).
Människor i blandade åldrar verkar uppskatta Nationalteaterns bluesiga toner och lättsmälta texter som ibland innehåller dubbla budskap.
Runt midnatt äntrar Nationalteatern scenen i Cupolen och framför den ena klassikern efter den andra. Bland andra: "Kolla kolla", "Barn av vår tid" och "Sent en lördagkväll".
"Bängen trålar" kanske inte är den bästa av öppningslåtar, och "Men bara om min älskade väntar" kanske hade gjort sig bättre i mitten av setet än i slutet.
Och i övrigt hade ljudet kunnat vara lite tydligare, men detta är egentligen bara petitesser. Sett till helheten och den musikaliska kärnan så var denna konsert full av energi, och publiken var sällan sena att sjunga med i texterna.
Ulf Dageby är folkets Gud, och sångaren Mattias Hellberg gör en strålande insats. Dessutom är Nicke Ström en riktig publikmagnet och skön snubbe. Det finns egentligen ingen större anledning att snåla med betyget.
DANIEL LARSSON