Att en Melodifestivalvinnare har ett ytterst kort bäst före-datum står klart, Garden är knappt halvfylld, och den dominerande besökskonstellationen är far och son tillsammans. Givetvis hur sött som helst, men det är inte på något sätt en god förutsättning för vild publikrespons.
Stumt gapande barn fyllda av beundran vid sidan om stolta pappor som tänker att de äntligen gjort något rätt.
Fullt ös, medvetslös? Inte riktigt.
Vill ha monstershow
Lordis musik går det att ha åsikter om, pajashårdrock, schlagermetal, välj ditt skällsord. Min inställning för kvällen är att inte bry min hjärna med någon som helst analys av det musikaliska.
Jag vill ha en monstershow värd en arvinge till titeln som skräckmästare efter Kiss och Alice Cooper. Allt jag begär är att bli underhållen.
Lordi sköter sin del av åtagandet ganska halvhjärtat om jag ska vara ärlig. Och jag sköter min del rent uselt då jag redan i låt nummer två, "Raise Hell in Heaven", börjar fundera över vad tjusningen med Lordis bedrövliga musik egentligen är.
Det är tyvärr tydligt att det är ett band med en snäv budget som är ute och åker på vägarna.
Användandet av bomber och eld är flitigt och som alltid värmande och effektivt, men bandets kostymer ser onekligen lyxigare ut på tv och tygkulisserna svajar betänkligt.
Mr Lordis omkringstapplande på gigantiska platåskor blir rekordsnabbt tråkigt att titta på, och det mesta av rekvisitan känns helt meningslös.
Den mumifierade tanten i gungstol och faraon med rykande boken till exempel, "varför" är det enda jag tänker.
Däremot är operationsbordet ganska tufft, och ett av få minnen värda att bevara från kvällen.
Pelle Gunnarsson