När Pernilla Andersson klättar ner från scenen och ställer sig bakom publiken går det fram någon som ser ut att komma med en önskning. Den kommer senare, hör jag Andersson säga.
Det här känns som en klubbspelning, i Folkets park i lilla Borensberg. Avståndet mellan scen och publik har ökat på senare år. Det är inte alltid man får en så nära kontakt med artisterna som en sådan här kväll. Och jag njuter av det.
Låtarna sitter väldigt tajt och proffsigt nästan hela tiden. Det är häftigt att lyssna och se när Uno Svenningsson ger järnet, med skarpa gamla dängor som I en annan del av världen. Han gör det inför en något liten publik på cirka 200 personer, men som också hänger med hela tiden. Alla på scenen utstrålar trivsel, och jobbar hårt. Irma Schultz bjuder på både eget material och en Joni Mitchell-tolkning, medan Per Persson bara behöver visa sig för att ta över. Han inleder ett av sina avsnitt med "Bortom, månen och mars", gör en underbar version av "Nyårsafton i New York" (utan Sulo!) och senare kommer även "Tusen dagar härifrån". Den som alla väntat på.
Ett evenemang som Göta kanal rock är bara att hylla, idén är strålande. Hoppas att det har kommit för att stanna.
ULRIK SVEDIN