Det här är ett av Händels tidiga verk, tillkommet under hans ungdomsår i Italien. Det är fascinerande att redan här känna igen skrivsättet från hans senare mästerverk, till exempel hör man i inledningens orkestersats embryon till den berömda Hallelujakören.
Bästa balansKören Con Anima, nu med fler medlemmar än vad jag minns från en tidigare upplaga, sjöng övertygande och rörligt. För de många partierna med långa melismer i snabba notvärden passade helt säkert denna jämförelsevis lilla sångarskara bättre än en stor och osmidigare körmassa. Den styrkemässiga balansen mellan dem och instrumenten i Östgöta Barock var den bästa tänkbara. Samarbetet mellan de båda ensemblerna kännetecknades av en rytmisk spänst, inte minst tack vare det utmärkta continuospelet.
Amen in i kakletDe senaste decenniernas uppförandepraxis vad gäller barockmusik har bland annat resulterat i mer eller mindre obefintliga ritardandi och fermat i satssluten. Ingen önskar det tunga barocktröskandet tillbaka, men ibland kan jag tycka att det går trendmässiga manér i att musiken har full fart ända in i kaklet, en plötslig tvärnit, en kort slutton och sedan är det tyst.
Nog hade det slutliga Amen förtjänat tyngden och pondusen och bekräftelsen (som ju ordet amen dessutom innebär) hos en rejält markerad avslutning, istället för något som fladdrade iväg.
Men det är en bagatell i sammanhanget. Allt som hördes var njutbart, inklusive körens egna sångsolister och hur orkestern tog ut svängarna i den inledande Muffat-sonatan. Fullödigare och grannare musik än Händels körverk finns inte!