Första konserthalvan är det dock nästan omöjligt att se någonting av den mörka, rökiga scenen där epilepsiframkallande ljus fokuserar på publiken. Först förbryllar det mig. Sedan inser jag att det är precis så här det ska vara; det är inte till hundra procent en konsert jag bevittnar. Det är mer som om Nordpolen har fest med oss, och då blir det naturligt att även gästerna står i fokus.
Särskilt de sista tre låtarna kommer som ett pärlband. 15 saknader kulminerar i vrål och rave. En annan höjdpunkt är När mitt blod pumpar i dej. Den låter extra tung live och vi får njuta av ett långt jammande mot slutet. Där är publiken ett danshav från första strofen och badar passande nog i rött ljus. Extranumret På nordpolen blir, med sin allsång, den perfekta avrundningen.
Det som hindrar Sveriges egen Sheldon Cooper från att få en femma är ett par otaktiska låtval, lite ljudstrul och den ganska jobbiga ljusshowen. Men jag är positivt överraskad vid kvällens slut.
Bäst: Den outtröttlige scendansaren som peppade publiken konserten igenom. Fantastisk!
Sämst: Att jag fortfarande är snurrig i huvudet efter ljusshowen.
Sara Petersson