Nostalgisk afton för Elvisfansen

I kön till pausfikat diskuterar två grånade gentlemän årtal.

- Jag är säker på att "Good luck charm" kom ut före "Devil in the disguise", det måste ha varit 1961, säger den ene. Den andre protesterar:

- Nej, nej, nej, "Devil in the disguise" kom ut samma år som "Return to sender" och det var 62.

Viktiga saker att reda ut när man är ett äkta fan. Gentlemännen verkar annars nöjda och tycker att Henrik Åberg är den sångare som liknar Elvis mest. Fast "den andre", alltså Jack Baymoore, är bra han också, skyndar de sig att tillägga.

Omkring 400 fans har trotsat decembermörkret för att få en fläkt av Las Vegas och höra de älskade Elvishitsen live, framförda av 12 musiker som kan sin sak. Ensemblen med de två Elvisarna i spetsen gör inte våld på låtarna, även om de i sanningens namn inte tillför så mycket nytt heller. Men igenkänningen är förstås själva affärsidén.

Publiken bjuds på hela historien, från "That?s all right Mama och de legendariska inspelningarna på lilla Sun Records, genombrottet med "Heartbreak hotel" på RCA, filmer och filmlåtar, tv-showen "68 comeback special" och 70-talets Las Vegas-konserter.

Det hela tas i god kronologisk ordning och ibland blir det lite pliktskyldig föreläsning över mellansnacket. Jack Baymoore har en ledig, otvungen scenstil och bryr sig inte om att få varenda ton exakt som Elvis. Han gör en rolig och småfräck "Such a night", som tänder publiken.

Han samarbetar också fint med de fyra körsångarna, showens svar på The Jordanaires. Jag kommer på mig själv att sjunga med i kören på "Don?t be cruel". Inte helt lätt, den som skrev stämmorna till Jordanaires var nog en ganska klurig herre.

Tack vare ett medley på tidiga 60-talslåtar hålls tempot uppe och det känns alldeles för tidigt att ta paus efter 55 minuter. Resten av kvällen gäller Vegas. Fram med glitter, vita kavajer, pulserande ljus. Och ös på: "Walk a mile in my shoes"

Med låtar som "Burning love", "Suspicious minds", och - faktiskt - "It´s now or never" är det svårt att misslyckas för rutinerade Åberg. Elvis 70-talsrepertoar har verkligen gjort avtryck i den svenska folksjälen.

Det är klart att en tributeshow inte innehåller Stor Konst. Man vet vad man får och det är svårt att bli överrumplad. Ändå var det just det jag blev av "How great thou art". Jag har alltid gillat Elvis fläskiga version av "O store Gud". Men att Henrik Åberg kunde få mig att rysa av välbehag kom som en överraskning.

PS Kära läsare, du behöver inte googla. "Devil in the disguise" gavs ut 1963 och gick upp på första plats på Tio i topp den 10 augusti.