Tre röda rosor i en vas, levande ljus, en diabildsprojektor och en poppoet vars låtmaterial tycks hålla genom tid och rum. På lördagskvällen bjöd Niklas Strömstedt ett kylslaget Linköping på sånger under rubriken Trettio år i kärlekens tjänst. Strömstedt är sångaren och låtskrivaren som en gång i tiden spelade piano bakom Ulf Lundell och försökte få igång en solokarriär uppbackad av bandet Skarpa skott. Senare kom genombrott som Sista morgonen och listvältare som Om att kröna Strömstedt till en av de stora pop-romantikerna.
Konserten utlovar en Best of-samling med bild- och ljudillustrationer från en trettioårig karriär. Och visst, diabilderna talar sitt tydliga språk. Om Robert Wells-frisyrer och viljan att vara en rocker. Om de lappades jeansens 1980-tal då navet i pop-Sverige låg i Halmstad. Och om killen bakom Om och hans uppväxt. Tyvärr går ljud och bild isär tidsmässigt. Medan bilderna fullkomligt flåsar Lundellminnen och Skarpa skott-tider, är mer eller mindre hela låtrepertoaren hämtad från 1990-talet. 1999 gav Strömstedt ut samlingsalbumet Oslagbara 1989-1999 och även om titeln för kvällen är Trettio år i kärlekens tjänst är låtlistan närmast uteslutande komprimerad till det decennium som börjar tio år efter premiären med Ulf Lundells Ripp rapp-turné, och slutar ett decennium innan Strömstedt försökte kvala in i Melodifestivalen med För många ord om kärlek.
Uppbackningen av duktiga musiker till trots, håller Strömstedt inledningsvis hårt i standardarrangemangen av sina låtar. Så småningom ökar dock tolkningsfriheten och konserten växer. För även om de hemsnickrade arrangemangen kanske inte gör varje låt rättvisa, är det precis så man förväntar sig en konsert av en etablerad artist: fylld av avsteg från gängse mönster och med ett mellansnack som avslöjar, roar, berättar och ramar in.
På sångerna som framförs är det är inte svårt att inse att Strömstedt är och förblir en av de där självklara pop-romantikerna. Men röda rosor och levande ljus till trots, lyckas den där känslan inte riktigt infinna sig. Det är snarare småputtrigt trevligt än vackert romantiskt. Men helhetsintrycket ger en nostalgitrippad fyra för bildvalen, en kylslagen trea för atmosfären, medan sångtexterna krönes med en obestridlig, rosenröd femma.