Dirigent: Eugene Tzigane
Solist: Hyeyoon Park
Crusellhallen i Linköping 4/9
Två österrikare och en tysk (som dog i Österrike) hade skapat musiken när SON begick säsongspremiär för Linköpingspubliken på fredagkvällen: Ludwig van Beethoven (1770–1827) satte upp egna regler för hur man komponerar, Alban Berg (1885–1935) var lärjungen till Arnold Schönberg som använde tolvtonsteknik i sitt komponerande och Gustav Mahler (1860–1911) konverterade från judendom till katolicism för att för att få tjänsten som konstnärlig ledare vid Hovoperan i Wien, men antisemitismen fick honom ändå att flytta till New York.
Detta och mycket annat fick vi veta av violasten Erika Gabrielsson-Backlund som ledigt introducerade programmet innan konserten satte igång.
Hon avslöjade också ett oplanerat inslag: SON:s chefsdirigent Michael Francis hade blivit sjuk och ersatts av Eugene Tzigane som just nu dirigerar ”Carmen” på Operan i Stockholm.
Orkestern öppnade startackorden i uvertyren till Beethovens ”Coriolanus” med en härlig stringens. Crescendopartierna var så totalt skarvbefriade och manande att det var svårt att sitta kvar i stolen.
Alban Bergs (1885–1935) violinkonsert var det sista han komponerade innan han dog av blodförgiftning vid 50 års ålder. Hans signum tolvtonstekniken hindrade honom dock inte från att peta in både Bach och romantiska inslag i sin violinkonsert.
Den 23 år gamla violinsolisten Hyeyoon Park tog sig an Bergs konsert med överraskande mognad och hennes sätt att traktera den underbart ljudande Lorenzo Storioni-violinen från 1781 imponerade.
Gustav Mahlers första symfoni börjar med ett oändligt långt och vackert a runt vilket orkestern rör sig i fallande kvarter. Höjdpunkten i verket är dock tredje satsen.
Den börjar som kanonen ”Broder Jakob” fast i moll och utvecklas så småningom till en klezmersmakande anrättning. Den unge amerikanske ersättardirigenten Tzigane dirigerade musikerna mycket snabba och uttrycksfulla temporubbningar. Snyggt, mycket snyggt.
Eugene Tzigane har namn om sig att vara elegant och generös med gester på pulten. Mycket sirligt och samtidigt uppfordrande ledde han orkestern genom sinsemellan mycket olika verk som ändå hade en gemensam nämnare – deras kompositörer verkade alla tre i var sin brytningstid.