Hopprep framför spegeln. Ett enkelt ackord. Och jag är säker på att du vet vad det handlar om: Abba. I lördags besökte brittiska coverbandet Abba Gold Linköping. Sedan Abbas storhetstid har deras musik och kopior på bandet dykt upp i alla tänkbara sammanhang. Vem minns inte Meryl Streeps sprudlande tolkningar i "Mamma Mia"? Eller dragqueen-numren i "Priscilla - öknens drottning"?
Medan efterbildningarna av Abba tagit form av såväl personliga tolkningar som rena parodier, försöker Abba Gold att återskapa ett Abba såsom vi minns dem. Scenkläderna är repliker primärt från Abbas tidiga år. Koreografin som hämtad ur en Lasse Hallström-video. Och repertoaren är Abba-genuin.
Men Agnetha-stämman är lite grumligare än ursprunget, Frida-kopian får jobba hårdare i djupa partier än originalet, och accentbrytningen slår igenom, där det brittiska uttalet för tankarna till "Eastenders" snarare än den klassiska intonation vi är vana vid. Musiken och spelglädjen förlåter dock alla sådana tillkortakommanden.
Showen är en nostalgitripp i hundranittio, där hit efter hit rivs av i ett högt tempo och ljudbilden växer i sin egen fyllighet. En i början trögflirtad publik, inklusive undertecknad, står så småningom upp i bänkraderna och sjunger med.
Här finns allt från mammor till Abba-tidens tonåringar, till dem som vaggats in i livet till ljudet av Abba-Teens och tänkbart tror att Pierce Brosnans alter ego är 65-åringen Björn Ulvaeus. Men alla är där av en gemensam orsak: det räcker med ett ackord för att veta vad det handlar om. Abba.