Detta var naturligtvis en av de stora musikkvällarna i Linköping på senare år!
Brodskykvartetten gav oss ett två timmar långt program med musik från sent 1600-tal till tidigt 2000-tal: en bländande uppvisning av gestaltning, samspel och instrumentalt kunnande.
Det är väl i just dessa tillgångar som kvartettens lugna, självklara auktoritet ligger, och häri ska man också söka den mogna spelglädje som man ger uttryck åt.
Flera av konsertens nummer förde tankarna till sorg och saknad. Och man kan ju fråga sig - med Stagnelius "pilt": - Arma gubbe, varför spela? Kan det smärtorna fördela?
Pojken begrep ju inte bättre, men vi gör det. Att komponera och att musicera är ju ett sätt att hantera det svåra och tunga. Och för oss som lyssnar gäller att vi rörs och erfar lättnad, en sorts befrielse.
Purcells inledande Chaconne bärs av en nästan smärtsam skönhet. Dramatiskt var det andra numret: Albert Schnelzers andra stråkkvartett inleds enligt primariens besked med en halshuggning! Så mötte vi en sällsam klangvärld, ibland oerhört intensiv, ibland en ljus klagan.
Beethovens op 95 förefaller skriven utan tanke på publik. Detta är musik som ger uttryck åt ett plågat inre, om än den andra satsen erbjuder en sällsam skönhet och lättnad.
Franz Schuberts Kvartettsats och Arvo Pärts Fratres låter sig väl tolkas som uttryck för smärta och sorg. Fratres betyder ju "bröder" och Pärt kan ha haft många medbröder i tankarna!
Mendelssohns stråkkvartett op 80 har ett direkt samband med systern Fannys död. Den fick här en oerhört imponerande tolkning och den gav ett svar på frågan om var det finns någon lindring att få i sorgen. Jo, säger Mendelssohn, - i musiken!