En konsert som den i går kväll är eller borde vara ett självklart arrangemang. Den naturliga avslutningen på idogt repeterande är förstås att man vill ge alla intresserade möjlighet att lyssna till musik som har engagerat körmedlemmarna: inneburit krav men också skänkt glädje.
Särskilt stimulerande är det förstås att gästas av en artist som Olle Persson: hans kunnande, hans rutin och hans sångarglädje har ofantlig betydelse för helheten, för att locka fram det bästa ur kören. Därutöver greppar han stundom fiolen, med gott resultat, och kan berätta med tilltalande självironi.
Programmet var populärt: låt oss kalla det örhängen av Bizet och Verdi, av Offenbach och Rossini och därutöver visor av t ex Olle Adolphson och Taube.
Olle Persson inledde med factotumarian ur Barberaren i Sevilla, och man kan uttrycka s saken så att han gick på knock: framförandet tog andan inte ur sångaren men ur publiken!
Av Schubertsångerna framfördes Die Forellen alldeles storartat, och i Längtans blå blomma (visst är det Tage Danielssons text?) imponerade kören. Det gjorde den också i både Barcarollen ur Hoffmans äventyr och Fångarnas kör ur Nebudkanessar. I båda fallen lurar faran att det bli lite segt, för släpigt; så inte här!
Avslutningen blev Taubesk: först Havsörnsvalsen, där Olle Persson stödd av Mats Janssons smidiga ackompanjemang visade en annan sida av sin sångkonst, och så tillsammans med kören ett arrangemang av Dans på Sunnanö, där jag imponerades av körens rytmiska svikt.
Det första extranumret framkallade entusiastiska applåder: Taubes Sommarnatt. Det gjorde det andra också!