"Brahms i fokus" var det som gällde för denna högklassiga konsert. Det kändes som en förmån att inte kastas mellan kontraster och olika tonsättare och epoker utan få koncentrera sig och fininställa sin mottagare på musik av EN tonsättare.
Violinkonserten och fjärde symfonin har besläktade tonfall, de har flera dimensioner och är moget och hantverkskickligt komponerade. Och vilken flödande melodisk rikedom!
Gluzman spelade enastående fint i violinkonserten. Brahms lät honom slippa att kämpa med orkestern om utrymmet, istället samarbetade de på ett alltigenom harmoniskt sätt. Självklart understödde SON honom, och när han utvecklade sin virtuositet var det liksom inte på kollektivets bekostnad. Första satsens solokadens, solistens mustiga dubbelgrepp och träblåsarnas upphöjda inledning av Adagiot gjorde stora intryck. Ur sin ovärderliga Stradivarius lockade Gluzman smidigt fram både briljans och värme.
I den fjärde symfonin - Brahms sista - ryms både livsglädje och melankoli. Den har en sällsam resning, men kräver helt säkert åtskilligt av sina uttolkare. Dirigenten Jurowski verkar ha en god relation med Brahms, och kanske mår en så romantisk och emotionellt laddad musik bäst av den stramhet och behärskning som han här byggde fraserna och storformen med.
Andra satsens mättade och levande stråkklang omslöt hela salongen, något sådant förmår bara de allra bästa orkestrarna åstadkomma. När musiker med Norrköpingssymfonikernas prestanda ägnar sig så omsorgsfullt åt en gigant som Brahms resulterar det helt enkelt i omistlig musik!
GUNNAREKERMO