Domkyrkans kammarkör, Östgöta Barock och medlemmar ur Domkyrkans kammarorkester. Solister: Hans Edqvist, Lars Åberg - orgel. Annika Svedin, Lina Kindblad, Daniel Ralphsson, Jens Persson - sång. Kapellmästare: Torbjörn Köhl. Dirigent: Jörgen Ralphsson.
Årets orgelfestival i Linköping tar ett lite bredare perspektiv på orgelinstrumentet. Blandningen med orkester och andra soloinstrument, kör och även dans, sätter in orgeln i ett större sammanhang. Det är bra. Det blir även ett mer varierat utbud som kan vara lättare att till sig för den ovana publiken.
Inledningskonserten på torsdagen hade tyngdpunkten i barockens epok. Det är inte särskilt ofta man får höra orgelkonserter från denna tid. Därför var Händels orgelkonsert i g-moll, ett motiverat val.
Musikaliskt sett hör detta dock inte till tonsättarens främsta och mer personliga verk. Det var musik med gott hantverk men med ganska anonym och lite slätstruken prägel.
Klangbilden med den lilla tidstypiska orgeln, var behagligt mjuk och lite återhållen. Detta gjorde det stundtals svårt att urskilja orgeln i relation till stråkarna. Men spelet var ändå distinkt och det fanns ett fint rytmiskt driv i tolkningen som helhet.
Det var en stor kontrast att sedan få vandra in i Olivier Messiaens sakrala orgellandskap. Med "Det heliga bergets koral" ur oratoriet "La Transfiguration", öppnade Lars Åberg för en kort stund dörren till en andligt förtätad klangvärld.
Med denna mäktiga meditation i hjärtat, var det naturligt att bringa tacksägelse och lovsång till ljud. J.S.Bachs kantat "Wir danken dir, Gott, wir danken dir", blev till stor del en glädjens musik, med kraft och känsla.
Den inledande Sinfonian, led av en viss rörighet, men bar ändå en härlig energi. Det var rent i intonationen, och ett storslaget musikaliskt uttryck, med kör och orkester.
Sångsoloinsatserna var lite ojämna. Tenorsolot bar fint över orkestern men blev lite ansträngt ibland. Liksom i altens aria, så så blev löpningar och snabba passager lite stressade.
Jens Perssons bas hade en fin lyrisk klang, och Annika Svedin förmedlade, tillsammans med oboesolo, en ljus lätthet i sin mjuka men täta sopranklang. Tillsammans deltog solistkvartetten med övriga i den avslutande koralen, som blev en övertygande avslutning. En musik som med både tyngd och innerlighet växte ur hjärtats grund.