Otroligt mäktigt, Farris

Det intima förstärks av Mikes både personliga och underhållande mellansnack, som dock svävar ut väl långt emellanåt.

Foto: Mikael Svensson

Konsert2013-11-14 09:27
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

CCCC

Mike Farris

Backstage, Konsert & Kongress, 13/11

Mike Farris hör till den inte helt ovanliga kategorin pånyttfödda artister – efter en stökig ungdom i diverse blueskonstellationer nyktrade han till, fann Jesus och började med gospel. På sin Skandiavienturné, som på onsdagen nådde Linköping, har han endast med sig en medgitarrist; svenske Björn Pettersson. Så när de gör sin ytterst lågmälda entré på scen är det svårt att förstå hur de två ska kunna göra särskilt mycket av kvällen.

Men när inledande ”Oh, Mary don’t you weep” kommer igång och Mike Farris på allvar visar vad sin röst går för, blir det med ens otroligt mäktigt. Det går inte riktigt att värja sig. Och det kom att bli mycket av den varan – i låt efter låt blottar han sitt inre med hjälp av sin själfulla röst.

Sedan räcker det inte för att väcka någon direkt euforisk stämning bland publiken. Det är mer av andäktigt lyssnande. Det intima förstärks av Mikes både personliga och underhållande mellansnack, som dock svävar ut väl långt emellanåt.

Förutom de rena gospelnumrena bjuds vi på en blytung och mörk version av Johnny Cashs ”Folsom Prison Blues”, som mer än väl understryker att det räcker med två människor med varsin gitarr för att skapa något riktigt storartat.

ANDREAS HOMANEN

Youtube-klipp från Falkenberg häromdagen.