Owe Thörnqvist: Ett fullblodsproffs tackar för sig

Det är underbart att se en riktig scenräv i aktion. Ett fullblodsproffs som har härdats av otaliga möten med krog- och folkparkspubliken men som ändå alltid varit trogen sin egen grej.

För Owe Thörnqvist är sin egen genre. Hans sätt att blanda svensk bondkomik och visa med ruffig rhythm?n?blues, country, gospel, doo-wop, rumba och calypso är lika unikt som genialiskt. När hans 50- och 60-talslåtar görs bra är de fortfarande oemotståndliga att lyssna på.

Den här kvällen börjar bra, mycket bra till och med. Owe går på knock, väljer att öppna med "Pelle Jansson", en relativt okänd låt, men som bär mästarens signum. Munspelet åker fram och bandet kommer loss redan från start.

"Är vi på banan? Är vi gång?" ropar Owe till publiken efter applåderna och får respons från den nästan fullsatta salongen. Publikkontakten är fenomenal och Owe får med oss på allt han vill från joddling, "låta som ett hav", kroka arm och gunga, vråla "Pille rumpan pej, fille luring hej", alltså omkvädet i "Albin & Pia" till att sjunga med i hart när varenda refräng.

Grannen bakom mig sjunger med klar stämma hela texten i "Alptoppens ros" och får halva parketten med sig. Helt underbart!

Så långt är jag klart impad av Owe Thörnqvist. 81 år ung håller han igång, sjunger bra, lirar munspel ännu bättre och rör sig smidigt på scenen. Eller använder sin kropp för att göra några av sina bondkomiska gubbar tydliga.

Kompbandet Gladpack är värt ett särskilt kapitel. Det är anfört av en annan scenräv, basisten/dragspelaren/sångaren Anders Forslund, med förflutet i Mascots, Fria Proteatern och FJK. Musikerna känns bekväma i alla stilar, de får även gestalta komiken i "Albin och Pia" och leka manskör. Även om inte alla körtoner faller på plats varenda gång så smittar spelglädjen och vi i publiken blir rejält underhållna.

Efter paus dippar det en smula. Så fort Owe och bandet väl börjar lira kommer den goda stämningen tillbaka, men Owe drar några monologer och introduktioner lite för långt och det blir liiite saggigt.

Kul är det däremot när han då och då tar upp något nyskrivet. Han framför en ganska giftig visa om kungahuset och kommenterar syrligt Frankrikes utvisning av romerna så här: "Gör som vi var glad och fri - och stick ifrån herr Sarkozy". Med bandet gör han en underfundig a cappellasång till försvar för utrotningshotade grodor.

Men så kör han "Diverse julboogie" från 1955 och då hör man med ens skillnaden mellan "bra" och "genialiskt".

"Man ska sluta när det är som roligast. Men hur vet man att det inte blir ännu roligare nästa gång", frågade sig Povel Ramel när han hade fyllt 80.

Ja, hur vet man det? Så pigg som Owe Thörnqvist verkar, blir jag inte förvånad om han dyker igen med ännu en comebackshow. Han är välkommen tillbaka, alltid finns det väl något jubileum att hänga upp den på.

LOLO ASPLUND