På strövtåg med Heines texter

CCCC I Heines fotspår. Olof Lilja, tenor och Lars David Nilsson, piano. Lyrik av Heinrich Heine. Musik av Schumann, Liszt, Söderman m.fl Wallenbergssalen, Linköpings Kammarmusikförening.

Konsert med Olof Lilja. Vid flygeln Lars David Nilsson. foto: Tord Olsson

Konsert med Olof Lilja. Vid flygeln Lars David Nilsson. foto: Tord Olsson

Foto: Tord Olsson

Konsert2011-11-14 10:09
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att låta en diktares verk få genomsyra en hel konsert är ett originellt men intressant grepp. Söndagens romanskonsert i Linköping baserades helt på texter av tyske författaren Heinrich Heine.

Många av hans dikter har tonsatts, främst under romantikens epok. Mest förknippar man väl dessa romanssånger med kärlekslyrik med ett ganska vemodigt eller melankoliskt stämningsläge.

Men Heine var även en satirisk, ironisk och samhällskritisk skribent, vilket gjorde honom till en kontroversiell person i den tidens inskränkta tyska småstater.

I detta program var det en blandning av tyska och svenska tonsättare. Temat var genomgående kärlek, med naturlyrik som omväxling, mest från Heines tidiga dikter.

Kontraster

Några lustiga kontraster hämtades dock från den okände Johann Vesque von Püttlingens uppsluppna sånger. Här tog Olof Lilja ut svängarna och gestaltade och levandegjorde texten med humor och engagemang.

Robert Schumann var förstås representerad med flera sånger. Hans ljuva och hängivna tonmålningar av "Wunderschönen Monat Mai" eller "Du bist wie eine Blume", hör till romantikens klassiker.

Hos Schumann är ju även pianostämman en självständig och mångbottnad röst. Lars David Nilsson och Olof Lilja bjöd här på fint och följsamt samspel.

Nordiskt tonspråk

August Söderman och Adolf Fredrik Lindblad fick också stor plats i programmet. Här kunde man märka att den förre har ett mer typiskt nordiskt tonspråk, ofta med ett dröjande eller eftertänksamt vemod i känslan.

Lindblad når lite längre i samstämmighet mellan ord och ton. Men han ligger närmare den tyska skolan; på ett par ställen var Schubert uppenbart närvarande. Lilja gjorde också i dessa sånger en mycket nyanserad och balanserad tolkning med sin klara och rena tenor.

Och Mendelssohns idylliska tonspråk blev i extranumret förstärkt med en extra, oväntad sångstämma från ackompanjatören!