Pärlor ur en låtskatt

Paul McCartney

Globen, Stockholm 10/12

Årstiden känns fel. Paul McCartneys låtar är inget jag normalt väljer för att skingra decembermörkret. Hans bästa sånger är mer som virvlande vårbäckar; glada, medryckande melodier som bringar löften om sol och vår, kärlek och evig ungdom.

McCartney fyller 70 nästa sommar, men han har fortfarande en pojkaktig charm och en sorglös framtoning. Han studsar som en ton- åring uppför trappan som leder till Yamaha-flygeln och envisas med sina v-tecken och tummen upp-gester till publiken i applådtacken.

Nu står han där i blå kostym och rosa skjorta och får en stående ovation redan innan han har spelat en ton på sin klassiska Höfnerbas. Låtarna var kortare på 60-talet, så McCartney hinner beta av ett 40-tal under den tre timmar långa konserten.

Har man som Paul gett ut drygt 50 album finns det förstås enormt mycket att välja bland, men att bara två av numren på konserten är från den här sidan millennieskiftet säger en del om de uteblivna skivframgångarna på senare tid för ex-Beatlen.

Det är lite synd tycker jag. För de nyaste låtarna försvarar väl sin plats här. Rytmiska "Dance tonight" från senaste albumet känns inspirerad, liksom "Sing the changes", som Paul skrev till technoprojektet The Fireman.

Vissa sånger är förstås obligatoriska på en Paulkonsert: "Yesterday", "Hey Jude", "Band on the run", "All my loving" och några till. Dem spelar han också. Men till skillnad från tidigare Sverigebesök botaniserar han också bland mindre kända Beatleslåtar som "The Word" och "I?m looking through you".

Det är kul för ett gam-malt Beatlesfreak och gör konserten mindre förutsägbar.

Han hyllar John Lennon och George Harrison och drar på ett avspänt sätt anekdoter om bland andra Jimi Hendrix.

Humöret är på topp rätt igenom. Rösten är i gott trim, även om man förstår att screamers som "Helter Skelter" måste slita hårt på den. Bandet är tajt och samspelt, flera av musikerna har varit med sen 90-talet. Kanske ändå att de vill krama ur för mycket rock?n?roll ur Beatles- och Wingslåtarna. Framför allt är volymen för hög i balladerna. Och varför inte kosta på sig en stråkkvartett i "Yesterday" och "Eleanor Rigby" i stället för den gräslig syntmatta, som konserten erbjöd.

Allt som allt bjuder McCartney på en riktigt maffig ljus och ljudshow. Och det bästa av allt: han bär ett par urläckra svarta mockaboots med hög Beatlesklack. Till allt annat: Paul McCartney har stil.