Perfekt start på julen

Konsert2012-12-17 09:51
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Johann Sebastian Bach har varit död i mer än ett kvarts millennium, så var och en har rätt att göra honom till sin egen.

Min Bach dansar fram på lätta fötter. Trosviss och glad men samtidigt medveten om verklighetens vedermödor. Han levererar alltid ett mörkt stråk i ljuset men erbjuder också strålar av guld även i det svartaste av verk. Sådan vill jag höra honom.

Så dansant det går

Nu dansar man inte hur som helst i domkyrkan. Och det har inget med religion att göra, utan beror på byggnadens konstruktion. Toner riskerar att försvinna i valven så att allt blir en enda röra.

Jörgen Ralphsson känner akustiken utan och innan och dirigerar de medverkande i ett så dansant framförande man kan åstadkomma i domen. Det han inte kan ta ut i tempo, kompenserar han med nyanser, fraseringar och duktigt betonade ettor. Snyggt, mycket snyggt.

Kammarkoristerna verkar veta precis vad de sjunger om. De jublar när änglarna sänker sig över herdarna. Och de aktar sig för att väcka det sovande barnet i stallets strå.

Av de sex kantaterna i Juloratoriet fick vi i går lyssna till de tre första. Här skildras Jesu födelse, sedan hur herdarna får vetskap om det och hur de till sist ilar till Betlehem.

Den delen av oratoriet erbjuder inte mycket för sopranen att göra. Tyvärr. Men det som Hedvig Eriksson medverkar i får mig att vilja höra hennes skira stämma igen. Den kontrasterar verkligen fint mot Johan Vållbergs djupa, trygga bas i duetten ”Herr, dein Mitleid”.

Alten däremot har inte mindre än tre arior, därtill några av de vackraste som skrivits för det röstläget. En ung bekant till mig säger att domkyrkan käkar bokstäver, men Helene Ranada trotsar den uppfattningen. Man hör vartenda ord hon sjunger med sin varma, vackra alt. Det är inget mindre än ljuvligt.

Som evangelist är Klas Hedlund påläst och engagerad. Men i arian tappar han en takt och hamnar i ofas med flöjtsolisten.

Kammarorkestern är samspelt och bjuder på ett fint flyt och jämna turtagningar, inte minst i den bedårande ”Sinfonia” som inleder del II.

Mycket bättre än så här kan man inte inleda sitt julfirande.