Och jag som trodde att jag hade hört färdigt "Guldet blev till sand". Men när Peter Jöback står här med bara en svängig, intelligent trio bakom sig, och sjunger som om det var första gången, ja, då njuter jag och den välfyllda Crusellhallen.
Jöback tillhör de manliga mästersångarna, och såna är jag svag för. Men det kan bli för mycket av mäktigt musikalsmör, har jag tyckt. På den här turnén når han fram på ett djupare sätt, lagren av sammet och stor orkester är avskalade och sångaren visar vilken duktig artist han verkligen är. Temat är också hans egen livsresa, från förljugenhet och fram till den kväll då han i direktsänd teve, hos Kristian Luuk, berättade att han är gay.
Budskapet "att vara den man är" framförs med humor och charm. Till sist uppmanar han oss att "stay open": Öppen mot världen, olikheter, förändring.
Pretentiöst blir det aldrig, däremot lite väl många "jag". Men det får man svälja, när han bjuder på så mycket.
Han börjar kronologiskt med schlagerfiaskot "En sensation" från 1990 (finns på youtube), och berättar hur knäckt han blev när han kom näst sist. Då klev Loa Falkman, som kom allra sist med "Symfonin", in i logen och röt tröstande: "Du slog mig, och jag är jävligt bra!".
Håller showen för två timmar? Önskar ibland att han skulle tona ner sig ännu lite mer, till exempel i "Wicked game". Men annars: Ja! Egna hiten "Higher" svänger härligt och blandas med hans favoritcovers som Notting hill-balladen "She". Allra mest berörd blir jag av hans egna, mer ärliga låtar, som "Mellan en far och en son" om längtan efter bekräftelse.
Bekräftelse, det får du av mig Peter Jöback!
ÅSA CHRISTOFFERSSON