I sista låten rycker det i alla fötter inom synhåll och det står klart att Blue Mailbox blandning av blues, jazz och tidig rock hade varit ultimat att dansa till. Men fram till dess har det handlat om att lyssna och med nöje följa med i de fylliga och varierade arrangemang som bandet står för. Det är deras styrka.
Vad som än händer i form av borttappade verser och bortflugna låtlistor går det inte att ignorera att bandet - med Niklas Lünning på sax och klaviatur, Johan Walan på gitarr, Bosse Forsman på bas och Anders Lundgren vid trummorna - är riktigt, proffsigt bra både på att improvisera och bygga upp låtar.
Stor energiPer Hammars munspel hörde definitivt dit, medan hans sång lämnade mig kluven. Hammar ger allt han har, river på stämmans rivjärn så ofta han hinner och trycker ut sången från tårna som han ska. Samtidigt verkar han inte ha hittat ett naturligt röstläge, det verkar många gånger ligga antingen för högt eller för lågt.
Som energisk, nästan spattig frontfigur i sval, blå skjorta gav han oss mycket att se på och vissa låtar, som "Help Me" till exempel, var en fullpoängare med sin råtunga bas och munspelet i fokus.
Perfekt kvällBlues och blues, det är inte Muddy Waters kärlekskranka lidande vi talar om, utan det närmar sig John Lee Hooker med flera. Piggt, kraftfullt och retsamt.
Den sommardästa kvällen passade perfekt för Tages hörna och turen genom "Be Mine", "Ain?t No Sunshine" till "Mailbox Blues" påminde om att vara på bluesfestival, förutom att vi hade gott om sittplatser och saknade öltält. Publiken var lika städad som bandet var bra.
MOLLY TELEMAN