P-Floyd spelar bara Pink Floyd-låtar. Tributeband har en knepig status, att reproducera ger mindre poäng än att vara nyskapande stilbildare. Betänk alla Beatleskopior och Elvisimitatörer! Men å andra sidan: om Evert Taube var den ende som fick sjunga sina visor och om nutida Chopintolkare sågs som billiga efterapare skulle det bli ganska tyst och vi skulle gå miste om mycket fin musik.
För att höja sig över Finlandsfärjornas covernivå måste ett tributeband vara riktigt bra, och det är P-Floyd! Nio personer på scenen gör att det låter tätt. Hans Lundin sköter det mesta av sången med sin ljusa röst. Soundet är oklanderligt, stämsången är fläckfri. De båda keyboardspelarna breder ut feta ljudmattor, några lättglömda solon från dem påminner om att inte heller Pink Floyds Richard Wright hade så mycket intressant att komma med av den varan. Mest präglas konserten av Jan Stumsners gitarr. Hans ton är välmatad och varm och kontrolleras med osviklig stilkänsla, och det är väldigt likt David Gilmours gitarrspel.
Ljusshowen är storslagen ända tills jag tröttnar på att ständigt bli bländad av de strålkastare som vänds mot publiken. Sådant är häftigt en eller två eller tre gånger, men inte sextio!
I mitt tycke har Pink Floyd gjort flera fantastiska låtar, men det finns också gott om flummiga transportsträckor som inte blir mer spännande av att vi svalde dem på 70-talet. Bland alla Pink Floydkonnässörer i Crusellhallen brusar allsången i "The wall" och "Wish you were here". Den av alla älskade "The great gig in the sky" med de båda ursäkra körtjejerna tas emot med jubel. "High Time" och "Coming back to life" låter häpnadsväckande bra, och allra bäst i mitt tycke är den storslagna "Shine on you crazy diamond".