Politiskt kaos underhåller

Näsflöjten vill nog vara något av den blandning av sentimentalitet kitsch konst politik och kultur som här anspelas på som opera. Men frågan är vad det blir, som operett?

Kanske är etiketterna oväsentliga, men samtidigt är det oundvikligt att efter denna föreställning inte fundera över ambition, syfte och målgrupp. Att temat är samtidspolitik är uppenbart, men graden av kritik och satir kan vara svår att urskilja. Mängden infall och nonsens skapar en bubblande soppa (såpa?) som är underhållande men som skulle mått bra av lite starkare kryddor.

Det finns ett allvar under, runt kulturpolitikens misslyckande, som på samma gång lyfts fram och skojas bort. Som publik är jag road men lite vilse, och många anspelningar känns ganska interna. Vi är i den lilla kulturvärlden.

Det börjar med tät fritonal musik och märkliga klanger i den lilla och samspelta orkestern. Plötsligt övergår det i valsrytm och melodiska motiv. Det är högt tempo, intensivt spel och tvära kast. Växlingen mellan stilar gör att tonspråket i sig inte får någon stark identitet. Orkestern blir något av en motor eller fond som hela tiden finns där. Det är effektfullt, välskrivet och funktionellt, men lite anonymt.

Ett genomgående akustiskt problem är balansen mellan sångare och orkester. Rösterna når ofta inte ut och texten går inte att urskilja. Placeringen i rummet är ett problem. Sångarna hade behövt vara mer i förgrunden.

Det är ett intensivt spel även för karaktärer och gestalter. Roller går in och ut ur varandra. Byten sker snabbt och inför öppen ridå. Det är imponerande hur de sex solisterna lyckas hålla ihop scenerier, uttryck och gester. Visst, det är lite kaotiskt, men det ska det ska det väl vara.

I centrum står Ulrika Tenstam som Kulturministern. Kraftfull och distinkt i sin sångröst. Trovärdig och självklar i sin gestaltning. Det är något av en otacksam roll; som den strikta och mest seriösa figuren i sammanhanget. Samtidigt någon som är utbytbar och i händerna på andras manipulerande.

Alla sånginsatser håller hög nivå, och utmärks av den höga energi som gör föreställningen. Jag minns gärna Carl Ackerfeldts baryton, och Andreas Olssons Mozartpastisch sitter fint (men jag förstår inte varför den gestaltas av en kulturjournalist?!)

Musikaliskt är det de lugnare och reflekterande avsnitten som når längst eller djupast. Det hade gärna fått vara mer av sådant.