CCC
Kebnekajse
Garden, Linköping 30/10 2009
Ljudbilden är egenartad: två melodiinstrument, två slagverkare, två basar (!), men inget ackordinstrument. Man kan ifrågasätta att två basister står bredvid varann och spelar i princip identiskt, men Göran Lagerberg och Thomas Netzler ger därmed onekligen Kebnekajse en enormt stadig tyngd i botten.
Spelmannen Mats Glenngård och stenansiktet Kenny Håkansson spelar mestadels unisont på fiol och gitarr, de är samspelta och glittrar vackert även i de snabbaste numren. Och jag älskar soundet i Pelle Ekmans virvelkagge!
De inledande låtarna är korta som popbagateller. För att få sjunka in i den patinerade folkhemspsykedelians långa och flummiga improvisationer får vi vänta till efter paus. Då kommer de med besked, och även om de inte lyckas hålla mitt intresse på topp hela tiden är det ju detta som är Kebnekajses adelsmärke (om nu ett proggband kan tänkas hålla sig med sådana).
Harvandet över en och samma eviga baston är ett annat kännetecken, givetvis har det folkmusikaliska rötter. Hur historiskt motiverad denna monotoni än är så blir det för mycket för min smak. Men det bidrar också till en enorm effekt när musiken efter flera minuters malande äntligen släpper bordunförtöjningen och lyfter, då ger de förlösande nya ackorden en mångfaldens lyskraft som förstärks av kontrasten till det tidigare enahanda.