Publiken river nästan kåken

Det är svårt att sätta fingret på vad som utmärker en typisk musikalröst och ett musikal-sätt att sjunga, men de båda tidigare S:t Anna-borna Peter Johansson och Matilda Hansson är bra exempel. Sådana artister brukar göra just musikalrepertoaren mest rättvisa, medan psalmer och mer patinerade melodier löper risk att låta billigt.

Jag får onda aningar av detta i inledningens "O come all ye faithful", det är snyggt och trevligt men lite opersonligt. Efter hand faller dock sångerna bättre på plats och konserten växer i kvalitet ju längre den pågår.

Visst är de båda sångarna proffs: töjbara och expressiva röster, utspel och attityd är attraktiva. Mellansnacket har fortfarande samma hemgjorda charm som när de sjöng på Röda Korsets syförenings-auktion i S:t Anna skola på 80-talet. För det mesta gör de var sitt nummer. En av Peters bästa stunder är i Leonard Cohens "Hallelujah", han fyller den med en stillsam dramaturgi och lyfter den därmed över underhållningskavalkaden. Synd bara att gitarren inte stämde så bra! Rockabilly-nerverna fladdrar lyckligt när han släpper loss "Rocking around the Christmas tree" och den påhängda bonusen "That´s alright", mama med läckert spel av gitarristen Pelle Lindh.

Matilda visar sina röstresurser i den trånande "Santa baby" och når förklaringens ljus i en känslig och underbart framförd Pie Jesu, där kapellmästaren Fredrik Ingå lyckligtvis och mestadels stänger av det annars allestädes närvarande stråkljudet. Den fulltaliga publiken river nästan kåken efter Gabriellas sång, och visst låter den bra förutom att kusinerna i kören här sjunger mer än lovligt orent.

Enkla och verkningsfulla musikarrangemang är det konserten igenom, dessa tillåter för det mesta melodierna att behålla sina ursprungliga karaktärer. Musikerna, också från vårt stolta landskap, ligger lågt och lämnar allt utrymme och ljus åt sångarna. Östergötland rules!