Ibland önskar jag att jag inte tog musik på så blodigt allvar. Till exempel när jag ska titta på ett coverband. För hur man än polerar upp det, kalla det för show, erbjud tvårättersmeny och sittande publik i fint konserthus, så är Killer Queen ändå ett coverband. Eller hyllningsband som det numera heter.
När jag ser scenbygget slappnar jag av, det är stålrör och förstärkare vilket pekar mot en hederlig rockshow och ingen glittrig musikalakt. Visst tar det ett tag att acceptera att ett gäng vuxna karlar gör sitt bästa för att se ut som ett annat gäng vuxna karlar där en av dem trippar omkring som den primadonna han var. Men, det funkar. Givetvis till en icke oansenlig del tack vare musiken.
Kvällen bjuder på idel välkända brakhits och publiken står upp, klappar händer, skriker och sjunger med. Den enda lilla överraskningen som smygs in är "Theese Are The Days Of Our Lives" som var bland de sista låtarna som spelades in med Freddie Mercury innan han dog i sviterna av aids i november 1991.
Jag hade visserligen gärna hört rakare rocklåtar som "Stone Cold Crazy" och "Tie Your Mother Down", men det går inte att argumentera mot "Crazy Little Thing Called Love", "Bohemian Rhapsody", "We Will Rock You", "We Are the Champions", "Don't Stop Me Now" och en skön version av "Another One Bites The Dust". Publiken följer Freddie Mercury-kopian Patrick Myers minsta vink och är så med på noterna att till och med gitarr- och trumsolon tas emot med stående ovationer.
Killer Queen må vara bara ett coverband, men de visar att de inte ligger originalet långt efter vad gäller proffsighet och kunnande.