Johannes Brahms utgör med sitt musikskapande en länk mellan den tidiga 1800-talsmusikens lyriska sprödhet och egensinne, och det sena 1800-talets mer homogena och storvulna klangvärldar.
Han står i mitten av seklet, och är väl något av en galjonsfigur eller ett monument över den romantiska musiken i Europa.
Utifrån fredagens konsert med enbart Brahms, går det att konstatera att det tidiga verket före paus - den första pianokonserten - är mer angelägen musik med mer att berätta, än den andra symfonin, som är ett moget, senare stycke.
Pianokonserten nr 1 är mer av ett prövande experiment, med risktaganden och ett sökande under förebildernas skugga. Det är inte unikt brahmskt. Robert Schumanns osaliga ande svävar här ibland ganska synlig. Det blir mycket av en tillägnan till den nyss bortgångne. Men just därför, genom denna kärleksförklaring och det inåtvända men innerliga tonspråket, lever pianokonserten än idag.
En engagerad tolkning som Jurowski och Oleg Marshev förmedlar, hjälper förstås till att bära musiken genom utanverket till en själfull och drabbande, djupare nivå. Detta gällde framförallt i de två första satserna, med de intensiva utbrotten och mörka klangfärgerna i inledningen och andra satsens känsliga och transparenta solopiano.
Det var närmast en känsla av andäktighet i detta adagios sorgfulla och vemodiga betraktelser. Kontrasten blev sedan ganska stor till den avslutande delens ljusare men ytligare pålagda färger. Det var temperament i spelet. Men ibland även en viss osämja mellan orkester och solist, vad gäller tempo och rytmisk precision.
Symfoni nr 2 är ett präktigt orkesterverk från 1870-talet, där Brahms hittat sin mer egna och vuxna stil. Michail Jurowski lyckades få fram värmen i stråkkören, och han tolkade förtjänstfullt de ljusa, pastorala dragen i denna ljusa monumentalmålning. Här finns även dramatiskt mörka moln, men de vilar i bakgrunden utan att hota.
Att lyssna på detta är som att vandra i ett öppet, vackert landskap. Det kunde passa som filmmusik. Men ganska snart blir det tråkigt och förutsägbart. Trots en nyanserad och välspelad version, upplever jag detta som musik som gärna kunde fått ligga kvar i notarkivet. Att Brahms fyllde ett helt program även under höstsäsongen, ger honom en överdriven plats. Låt andra tonsättare höras.
Lars H Jonsson