Felix Mendelssohn hävdade en gång att varje lokal där Bachs musik klingar blir ett kyrkorum. Det är inte säkert att Martin Sturfält tycker så, men hans programsättning vid söndagens konsert pekade likväl på att Bachs närvaro i någon mening var önskvärd.
Det inledande stycket av Mendelsohn, Preludium och fuga i e-moll vittnade om upphovsmannens förtrogenhet med och kärlek till Bachs musik, samtidigt som fugans senare del präglades av Mendelsohns eget ljusa lynne.
Märkligt var det att det efterföljande verket, Bachs Preludium och fuga i ess-moll fick en gestalt som snarast förde tanken till romantikens känslosamhet.
Och mera uttalat romantiskt blev det naturligtvis därefter: Mendelssohns Sånger utan ord (den första samlingen). Sturfält gav skönt uttryck åt Mendelsohns signum: hans musik ett melodiskt och harmoniskt ymnighetshorn. Den lyckliga ingivelsen och det lekfulla flödet förenas med en fast struktur.
Efter paus dominerade den renodlade romantiken: Liszt - praktiskt taget jämnårig med Mendelssohn - komponerade ju en påtagligt subjektiv musik, präglad av den romantikens inriktning på virtuositet som framför allt förknippas med just Liszt, till exempel i hans Fantasi och fuga över namnet B-A-C-H. Men det var välgörande att Sturfält, som förvisso inte brister i det virtuosa, i detta verk liksom i Petrarcasonetterna vinnlade sig om att markera vad som också finns här: melodi, visa, innerlighet.
Det ska också sägas att Sturfälts sätt att presentera sitt program var mycket tilltalande: lika sakkunnigt som avspänt och anspråkslöst.