Euskefeurat - med Ronny Eriksson i spetsen - bildades i Piteå redan 1977 och var aktiva fram till 1994. De återförenades 2005 och har sedan dess återigen rest land och rike runt.
I går kväll stod de på scenen i Crusellhallen och bjöd på folklig proggrock/punk, oftast i fartfyllda tempon. Bandet presenterar rikligt med material från det senaste alstret: "Aldrig för sent att ge opp".
SamhällssatirDen socialistiska ådran lyser i genom och texternas samhällssatiriska prägel är uppenbar. Med andra ord så är detta en show med inslag av både humor och allvar. Publiken skrattar men jag är övertygad om att dessa skratt även följs av eftertanke.
Euskefeurats folklighet smittar oundvikligen av sig, och instrumentutbudet i kombination med hur herrarna i bandet behandlar dessa resulterar i att jag stampar takten. "Har de lurat mig?" tänker jag. Denna form av scenunderhållning full av tjo och tjim brukar vanligtvis inte vara min kopp av te, men det blir faktiskt bra och folket i Crusellhallen applåderar glatt.
Norrbottnisk schizofreniFrån scenen ljuder dragspel, fiol, ståbas, mandolin och en och annan banjo. I bland är det nästan lite galet där uppe. Medlemmarna i Euskefeurat byter titt som tätt instrument med varandra, och jag antar att de gör så för att helt enkelt skoja till det lite extra.
Icke att förglömma är Ronny Erikssons mellansnack och de många skämt som mestadels handlar om livets upp- och nedgångar i Norrbotten.
Bland annat ses inte schizofreni som någonting dåligt utan snarare som bra sällskap i glesbygden.
Sämre torsdagkvällar har jag upplevt. När jag lämnar Konsert & Kongress och ger mig ut i den gråa vinterkvällen så inser jag att Euskefeurat har bidragit med lite ljus i det numera mörka Linköping.
DANIEL LARSSON