Rymdljuden är borta - låtarna håller ändå

80-talet: pastellfärger, axelklaffar, Eva Dahlgrens hår, Miami Vice - mycket från detta förhånade decennium är synnerligen tidsbundet och känns därmed avlägset, i bästa fall har det fått en förlåtande kultstä pel. Så också Greg FitzP tricks syntblippande omhändertagande av Adolphson & Falks rymdpoesi.

När duon nu efter 25 år återvänder till Linköping visar sig deras gamla låtar i akustiskt och avklätt tillstånd hålla väl så bra på egen hand.

De smyger igång kvällen med klassikerna "Tyngdlös" och "Över tid och rum", och det låter bra. Den behagliga ljudbilden är luftig, basisten Mankan Marcks och keyboardisten/dragspelaren Hans Loelv är diskret följsamma, arrange­mangen är sparsmakade och stilfulla - långt från alla de syntar och ljudmaskiner som gav duon sin odiskutabla status men som också tog över deras musik. ­Tomas Adolphson spelar ofta sin gitarr med ett capo vilket gör klangen diskantrik och bred.

Texterna och rösterna, som förr fick kämpa om utrymmet med alla rymdljud, lyfts nu fram i ljuset på ett helt annat sätt.

Mitt i diskussionen om huruvida olika "tids-andor" åldras med värdighet eller inte är det befriande att konstatera att en bra låt fortfarande är en bra låt, oavsett nostalgisk påverkan.

Adolphson & Falk har många bra låtar även om jag inte tycker att själva melodierna är märkvärdiga, de är ofta stillastående och intetsägande. Flera av dem är också snarlika och ligger i samma tonläge, och därför känns delar av konserten lite jämntjock. Sånger som sticker ut känns särskilt välkomna, till exempel de försynt svängiga "Från min radio" och "1-0-0-1-0".

Ibland sjunger Adolphson melodin och Falk en stämma, lika ofta är det ombytta roller. Alla vokala insatser är inte klockrena, men de drar båda nytta av den andres sång.

Allra mest njuter jag av den finstämda "Soloviolin", sagolikt vacker på alla sätt och faktiskt utan ett enda ord om rymden!