Istället för det sedvanliga jublet när ett band visar sig, äntrar Khoma Atmosfärs scen till i stort sett absolut tystnad. Det går nästan att ta på den förväntan som finns bland publiken. Bandet sveper igång, och det finns ingen tvekan om att det kommer att bli en väldigt bra kväll.
När bandet sedan går över i "Stop making speeches", fullkomligt exploderar de och kör över publiken totalt. Det är så otroligt mäktigt att jag ryser i hela kroppen. Sångaren Jan Jämte vrider sig i konvulsioner och ger sitt allra yttersta. Han är även ute i publiken i omgångar.
Khomas lugnare stycken glöms dock inte bort under kvällen. De är ofta vackert spröda, men ändå ligger det en hotfull ton över det hela, och det går att ana att nästa utbrott aldrig är långt borta. Denna balansgång mellan det lugna och överväldigande tunga blir extra tydligt i "Like coming home", som är en av de absolut största stunderna under kvällen.
På Khomas nya skiva "A final storm" har de dragit sig lite mer åt samma håll som systerbandet Cult of Luna. Det märks särskilt i "Army of one", som ikväll utgör det första extranumret. Men Khoma är ändå så pass egna att det inte blir störande. Inför avslutande "One of us must hang" pratar Jan Jämte om att bara publiken eller bandet kommer att lämna kvällen levande. Och det är nästan så det känns att se Khoma live - bandet kämpar för att besegra publiken. Ikväll lyckades de definitivt, och jag är säker på att detta var en av årets verkligt stora konserter i Linköping.