Salt utan peppar

Salt, Anders Widmark

Crusellhallen, Linköping

I går kväll

- Varmt välkomna, vi bjuder på nostalgi för hela slanten.

Så hälsas publiken välkommen till Crusellhallen och därefter påannonseras - Anders Widmark. Men om det är någon svensk artist som aldrig hemfaller åt nostalgi så är det väl denne egensinnige låtskrivare och pianist. För mig är han en av svenskt musiklivs giganter, så det känns konstigt att se och höra honom som uppvärmare. Tolkningen av Topelius visa "Under rönn och syrén" är skönt improvisatorisk, medan jag inte riktigt får fatt på de två nyskrivna låtar Widmark presenterar.

Därefter följer ett reklamavbrott. En kristen tidning får chansen att sälja sig via en Salt-box med sex cd. Jag har nog aldrig sett och hört någon göra reklam så länge och så oförblommerat på en svensk konsertscen. Det lämnar en fadd smak i munnen som dröjer kvar långt in på konserten.

Salt hade sin storhetstid på 70- och 80-talet. Men spontant kan jag inte koppla mer än ett par hitlåtar till gruppen. Därför känner jag ingen som helst nostalgi när åttamannabandet drar igång. Att det är skickliga musiker är det inget snack om. Speciellt får basisten Björn Millton flera tillfällen att glänsa. En motor i bandet, men också en funkig ekvilibrist. Blåsarna är oantastliga och gitarristen Thomas Björk kan sin sak, särskilt när han lirar blues. De har publiken som i en liten ask.

Det råder en avslappad stämning på scenen. Mellansnacken, som till en början känns avväpnande, blir efter hand allt mer göteborgskt tjötiga. Sångerskan Katarina Millton-Almgren är därför med sin lugna framtoning en välbehövlig kontrast.

Musikaliskt är det varierat, även om det är svart musik som gäller. Funk, blues, några stänk gospel, Brecker Brothers. Snyggt, välspelat, men också rätt opersonligt. Jag tappar koncentrationen. Vad vill bandet? undrar jag. Vad ville det från början? Varför en återförening just nu?

Det kristna budskapet är nedtonat, Salt är inga högljudda förkunnare, snarare grubblande i sina låtar. Det är sympatiskt.

Per-Erik Hallin skulle medverkat, men ställde in på grund av sjukdom. Kanske hans pianospel och gospelkänsla hade fått konserten att lyfta. Nu blir slutomdömet: "duktigt, delvis charmigt, men i grunden ointressant".