De båda musikerna som medverkade vid lördagerns konsert känner den engelske tonsättaren Anthony Payne. För dem har han skrivit det verk Out of the Depths Comes Song som de framförde.
Kanske var det den sköna sången i den elegiska cellostämman i styckets början och slut som skulle lockas upp ur djupen.Det slog mig att styckets titel kunde stå som motto för hela konserten: sången finns , kan finnas, inom oss och nå oss på skilda vägar. Romantikens uppfattning om sagan som ett uråldrigt gemensam arv kom upp ur djupen i Schumanns Märchenbilder,både i den ljusa lynnigheten och den melodiösa melankolin.
Dvorak förbinder vi ju också med romantiken. I hans Waldesruhe kommer sången ur hans känsla för naturen -här stillheten i skogen. Här sjöng cellon mycket vackert men jag stördes av att pianostämman ibland blev väl kraftig.
För mig blev huvudnumret avslutningen: Prokofievs cellosonat op 119. Det hänger delvis samman med händelser som inträffade året innan verket tillkom. 1948 riktades i Pravda ett våldsamt angrepp mot tonsättare, bl a Prokofiev. Han och en rad andra gjorde sig skyldiga till formalism, en synd som var främmande för det sovjetiska folket. Andrej Zjdanov, som var Stalins redskap, förklarade att den bolsjevikiska centralkommittén förväntade sig skönhet och förfining i musiken.
Året efter skrev Prokofiev sin cellosonat. Kan man lyssna in en reaktion på centralkommitténs deklaration? Kanske. Om den fösta satsen på något sätt redovisar en situation, ett stämningsläge, så är de andra satserna högst personliga tillkännagivanden. Andra satsen präglasav ljust leklynne -inte minst det underbara andratemat - och den tredje tycks mig muntert uppsluppen.Också här kom alltså sång ur djupen : Prokofievs svar på fullkomligt oberättigad kritik. Här tyckte jag att det täta samspelet mellan musikerna var som särskilt verkningsfullt.
Vi bjöds förstås på ett extranummer - sannerligen i allas smak: Fritz Kreislers Wschön Rosemarin.