"Northern lights" kallar Sissel Kyrkjebø sin julkonsert, och säger något luddigt om att hon valt sånger som passar till det särskilda nordiska ljuset. Kopplingen känns inte solklar, men det är ett sympatiskt urval av julsånger hon presenterar från scenen.
En helt nyskriven sång, några för mig okända julvisor, några kända men mindre slitna stycken och så en handfull riktiga klassiker som Sissel genom att presentera dem med någon sorts naiv upptäckarglädje får oss i publiken att uppfatta som både fräscha och spännande.
I "Nu tändas tusen juleljus" får hon med sig hela publiken i allsång, och hon lockar fram en hel del fniss när hon avslöjar att hon sjöng Karl Sporrs "Bereden väg för Herran" under en hel sommarturné innan hon fattade att det var en julsång.
Att den norska nationalsångerskan är folkkär även i denna del av Norden råder det inget tvivel om. Den till varje liten extrastol fullsatta Crusellhallen hade säkert kunnat fyllas med nästan lika många till.
Med sig på turnén har hon en tiohövdad orkester. En stor del av konserten landar de i något sorts mjukjazzigt Lill Lindfors-gung som inte känns så spännande. Det är de gånger de renodlar soundet som Sissel verkligen kommer till sin rätt. Som när hon i Händel/Rossis "Lascia che io pianga" låter blott harpisten och den unga stråkkvartetten kompa och när hon och bandet i "Silent night" låter som just den avslappningskassett man skulle vilja ha. Eller när de går åt andra hållet, som i avslutande dansk/norsk/svenska psalmen "Mitt hjerte alltid vanker". Där är det full kraft från varje enskild orkestermedlem. Fast allra bäst är ändå Sissel Kyrkjebø när hon släpper orden och låter de långa och höga vokalerna bara vila på musikernas toner.
När hon tillåter den kristallklara ljusa rösten att vara fullständigt kliniskt ren från skavanker är det Disney-jul när den är som bäst.