En konsert för elektrisk gitarr och blåsorkester? Redan den ovanliga kombinationen gör att man spetsar öronen. Inledande träblåsklanger skärpte lyssnandet, och då större delen av första satsen var inkännande klangmusik var det ackordbildningarna som antydde kompositören Magnus Lindgrens jazzbakgrund. När det hela efter ett tag bottnade i ett regelbundet beat som lämnade utrymme för gitarristen Wadenius´ improvisationer infann sig känslan av transportsträcka. I andra satsen visade Wadenius ett eget mästerskap med sitt signum: att sjunga ordlöst och unisont med sin gitarr
Det Magnus Lindgren rör brukar bli till guld, och självklart var detta kompetent gjort. Men även om genreöverskridande ansträngningar är värda all uppmuntran så är det inte säkert att resultatet blir mer än beståndsdelarnas summa. Nyhetens behag har ett värde, dock nådde varken Wadenius eller Blåsarsymfonikerna sin fulla potential..När Wadenius spelade några låtar på kvartett blev det ett mer självklart musicerande. Hans egen ballad "Kärleksmorgon" var en pärla med ljuvlig ton i gitarren och smakfulla improvisationer av honom och pianisten Seppo Kantonen.
Markus Fagerudds egensinniga "...mmmmelossssscchhhh..." skulle jag gärna höra igen: förtrollande och spännande musik som fick ta tid. Basklarinettisten Heikki Nikula spelade fantastiskt. Det gjorde också Blåsarsymfonikerna i Chick Corea-medleyt och Bernstein-ouvertyren.
GUNNAR EKERMO