När Miah Persson får stanna hemma med svullna stämband är det frilansande Susanna Andersson som rycker in, tack och lov, få sopraner har den på sin repertoar. Det är ofta en tenorsolist i Brittens "Les Illuminations". Benjamin Britten skrev "Les Illuminations", och mycket annat, med tanke på sin livslånga partner Peter Pears. Den sjunde sången i samlingen, "Being Beauteous" är särskilt dedikerad till honom. Arthur Rimbauds dikter och Brittens musik har bildat en himmelsk allians. Stefan Solyom dirigerade fram de textuella skillnaderna och gav musiken en stark närvaro. Susanna Anderssons röst flödade och hade en självlysande, bräcklig kvalité medan stråkorkestern smidde trådar av varmt silver. Det blev vackert när hennes höga sopran spred ljus över stråket. Ibland svävade de som på moln.
Innan dess invigdes konserten med en jublande "Festouvertyr" av Dmitrij Sjostakovitj, skriven året efter Stalins död. Sjostakovitjs naiva sida var glad och alla tömde sina resurser som för att starta säsongen ordentligt. Konserten var mycket välbesökt, om än inte under "konsertöppnaren" då SON:s violinist Richard Michelin engagerat berättade om programmet. Leo Wijkmark kommer att bli svår att ersätta, men orkesterns medlemmar har fått öva sig i Norrköping där de länge har haft ansvaret för introduktionerna.
Slutligen kom kraftprovet med Gustav Mahlers populära fjärde symfoni. Orkesterfärgen var definitivt som den skulle vara, fyllig och strävandes åt samma håll. Första satsen var munter och tanklös som en ouvertyr, spontan men tyvärr utan övergripande riktning. Andra satsen hölls lätt och luftig med sensuella horn, men samma sak där, övergången till tredje satsen var vag. Den satsen, "Ruhevoll", hade både hjärtinnerlig värme, bitvis skör, bitvis mäktig. Cellister och kontrabasister stod fram med sin hetta och drivande tyngd. Det var lappar med glödande färger och hög koncentration, dessvärre rätt så grovt sydda samman.