"Skapar musik med hjärta och hjärna"

Jag är inte tillräckligt hemma i Motala för att känna till bygdens inställning till Gamla Folkets hus. Men för jösse namn! Det här störtsköna stället borde utnyttjas till max, spelningar varje helg med rejält publikdragande band vore rena drömmen.

Nu handlar det om semifinal två, av tre, i årets upplaga av Rockkarusellen. Sex lovande, om än inte så namnkunniga och publikdragande, band turas om att stå på scenen och tävla om åskådarnas och juryns röster.

Inledande hemmahoppet 110 db Zvanztröm är rena rama skolexemplet på vad som är charmen med Rock- karusellen. De fem killarna ser ut att spela i olika band, några av dem verkar ha gått fel på väg till fotbollsträningen och musikaliskt kan de inte riktigt bestämma sig om de ska spela sleaze-rock, power metal eller pop.

Men det skiter de i och spelar för att det är roligt i stället.

Quicksort från Mjölby spelar den klassiska varianten av skate/pop/punk som aldrig verkar dö ut. Jag är inte särskilt förtjust i musikstilen, men jag förstår att den lockar utövare. In i replokalen och för oväsen. Ett hyfsat lätt jobb som ger ögonblicklig tillfredsställelse.

Sista låten däremot, den fick mig på gott humör genom att kännas mer genomarbetad och bryta standardmallen.

Kisas Izzy har rutinen. Nästan sex år har gått sedan bandet bildades och det märks att de har lämnat slumpen och oljudsstadiet långt bakom sig.

Izzy skapar musik med både hjärta och hjärna och resultatet är fantastiskt. Jill Skärbys lite raspiga men sköna stämma är det som får allt att falla på plats.

Kommer du från Skärblacka och är orolig över att röstfisket i Motala kommer att gå lite trögt? I?ll Be There fixade en buss till sina kompisar och på så sätt var både rösterna säkrade och stämningen framför scenen uppstyrd.

Postrock, posthardcore, emo, kalla det vad du vill, I?ll Be There gör det fantastiskt bra. Sångaren Anton Forsberg har både den rätta rösten och det rätta känslomässiga utspelet. Det känns som att bandet skulle kunna trissa upp crescendot ytterligare några snäpp, om bara utrustningen hade klarat av det. Imponerande.

Al-Bin kommer likt Izzy från Kisa, ja de delar till och med på trummisen Jasmin Olsson. Jag försöker att inte låta mitt Bruce Springsteen och Moneybrother-förakt stå i vägen när jag lyssnar på Al-Bin, men det är svårt.

Det är gubbigt, välkammat, välspelat och bitvis ganska energifyllt. Helt klart finns potentialen där, men hos mig fäster det inte. Men jag har ju haft fel tidigare.

Sista tävlande är Motalapojkarna The So?Mores. Jag har lite svårt att greppa vad de egentligen vill med sin musik, är det lättsinnig pop, smäktande arenarock eller finns det kanske ingen särskild tanke bakom? Där-emot kan jag inte stå kallsinnig inför deras entusiastiska scennärvaro och den avslutande postrockiga låten gav mersmak.

För att se hur kvällens röstningen och juryarbetet gick får ni styra kosan mot www.rockkarusellen.se