Rubriken på fredagskvällens konsert var mycket välvald: här bjöds verkligen, i alla tre verken på programmet, danser och dramatik i skiftande grad.
Kodálys Danser från Galánta vittnar härligt om upphovsmannens kärlek till den folkliga musik som var hans inspirationskälla. Dansant kan man med fog kalla denna musik, men lika framträdande i denna tolkning var dramatiken: rytmerna markerades mycket påtagligt, och ibland var det inte bara eldfängt utan nästan explosivt.
Dans och dramatik utmärkte verkligen också avslutningsnumret, Sergej Rachmaninovs Symfoniska danser. Verket hör till det sista han skrev, och bär mera prägel av tillbakablick än nyskapande. Sakkunskapen lär oss att här finns allusioner på första symfonin, på Rachmaninovs egen Vesper och Dies irae. Man kunde tillfoga att ett parti för tanken till den andra pianokonsertens mest melodiska parti. I grunden förefaller detta mig vara en rätt rapsodisk musik, förvisso präglad av tonsättarens förmåga att skapa en effektiv orkestersats, men mer än så kan jag inte upptäcka. Alan Buribayev tycker mycket om denna musik, det kan man inte tvivla på. Han poängterade första satsens tretonsmotiv, gjorde andra satsens vals till en smäktande, smått förförisk melodi (stråkklangen var underbar) och drev orkestern till ett intensivt utspel i sista satsen.
Mellan dessa båda verk lyssnade vi till Ravels vänsterhandkonsert. Också här kan man tycka sig höra genklanger av dans, men framför allt dramatik: smärta, förtvivlan och också vemod.
Verket skrevs ju för Paul Wittgenstein, pianisten som förlorat sin högra arm i världskriget, och självklart går ens tankar till den tragedi som kriget innebar. Roland Pöntinens tolkning gjorde konserten till ett upprörande drama.
De ihållande applåderna framkallade ett extranummer, och här fick vi lyssna till musik av en annan Ravel: det förförande vackra och klangligt så raffinerade pianostycke som heter Panvanne för en död prinsessa.