De senaste dagarnas diskussion i media om Norrköpings Symfoniorkesters ekonomiska behov - större än budgeten medger- färgade av sig på konserten i Linköping. På väg in i Crusellhallen kunde man höra flera tala om att SON skulle tjäna på att ha fler konserter i Linköping, fler än den handfull de har årligen. Kanske det, igår var Crusellhallen i stort sett fullsatt.
Tre olika kompositionerDet vore lätt att föreställa sig att SON skulle vara dämpade, men eventuella undertoner i musiken hörde den till, och inget annat. Det franska programmet bestod av tre sinsemellan mycket olika kompositioner från artonhundratalet, med Edouard Lalos "Cellokonsert" i centrum. Konserten börjar i d-moll med dova undertoner i orkestern och aggressiva utfall som provocerar solisten, men går så gradvis över till dur. Ivan Monighetti hade en enastående musikalitet, med en celloton så väl avvägd så att teknik och inlevelse alltid var för uttryckets bästa. Konserten hade ändå ett inbyggt dilemma eftersom de flesta initiativ låg i cellon, som fick bära ett tungt lass.
Elegant"Le Boeuf sur le toit" (Oxen på taket) av Darius Milhaud är en elegant och spännande komposition med brasilianska melodier i grunden. Hur de än krockar i tonart och tid, är det snarare som att vara ute på gatan under en festival, fast aldrig kaotiskt - bara sofistikerat. Mycket tack vare dirigenten Alan Buribayevs lätta handlag med rytmer och dynamik. Igor Stravinskijs balettsvit Eldfågeln fick starka kontraster och en fantastiskt djävulsk avslutning med många decibel. Sådan expressiv, suggestiv musik. Det räckte (nästan) att se på Buribayevs måleriska gester.
MOLLY TELEMAN