SON: Julklassiker från många tidevarv

När det kommer till julkonserter, får begreppet klassiker en särskild dimension. Målgruppen vidgas och musiken verkar i en bredare gemenskap. Eller, kanske är det inte längre så? Visst har detta som mycket annat blivit en mer uppdelad kultur, där smak och traditioner skiljer sig mellan generationer och samhällskategorier.

Norrköpings symfoniorkester räds inte klassikerna, men tar denna kväll åtminstone ut svängarna vad gäller stilar och tidsepoker. Det är välgörande, och det håller borta den lätt nattståndna känsla som kan infinna sig vid en del julevenemang.

Inledningen är rentav överraskande; Giovanni Gabrielis tiostämmiga Canzon för mässingsinstrument, klingar stort i en vintermörk konsertsal. Blåsarna är dolda och utspridda bakom kulissen och det ger en häftig klangeffekt. Den här fyrahundraåriga musiken är dock inte helt lättspelad och det spretar lite i de många stämmorna ibland.

Med J M Kraus tunga och majestätiska Sinfonia per la chiesa, förmedlas något av en jultidens allvarliga sida. Stadigt och distinkt väver fugan en väv, det blir lite som ett fundament för den efterföljande, glittrande mässatsen av Mozart. Fina kontraster mellan två samtida tonsättare.

Tillbaks i barocken står vi stadigare i jul- och klassikertemat med Bach och Händel. Arian Grosser Herr ur "Juloratoriet" får med Olle Persson den engagerande och livfulla karaktär som den bör ha. Även i oratoriet Messias, är fram­förandet rytmiskt distinkt och lätt i anslaget på ett barockmässigt sätt.

Kerstin Avemo med sin ljusa och lyriska sopran förmedlar med fin känsla, glädjen i Rejoice greatly, Men i den här barockavdelningen borde man vävt ihop styckena i en längre svit, för att undvika applåder och avbrott, som störde flödet och stämningen.

Efter paus var vi mer på hemmaplan, med Sibelius måleriska naturromantik. Sviten En saga, fick i inledningen karaktären av is och kyla med skira, skimrande stråkklanger. Sedan växer stycket på ett egenartat sätt till större gester och tunga gestalter. Knappast jul men kanske en vintersaga?

Att sedan höra samme kompositörs välkända "Giv mig ej glans ..." gav med orkesterklang fint djup och variation (jämfört med piano­komp). Detta inledde en avslutande rad av kända julsånger, där de starkaste och innerligaste stämningsbilderna blev Marias vaggsång av Reger och Nordquists strålande jul.

LARS JONSSON