Året 1808 hade Beethoven sin femte symfoni under arbete men fann likväl tid att komponera en pianotrio. Varför? Jo, skriver han till en vän: det fanns en marknad för stycken med den besättningen! Det kan vi glädja oss åt, liksom åt att Mendelssohn - trots att han ständigt var överlupen av arbete - skrev sin trio i c-moll 1839.
Slutligen kan vi glädja oss åt att Trio Carillon framförde de båda verken vid lördagens konsert och att det skrivs ny musik för den här besättningen.
Mycket i tolkningen av Beethoven-trion tilltalade mig, inte minst att man skapade en rytm, en andhämtning i den första satsen som gav utrymme för både ett graciöst allvar och beslutsam vitalitet. Tredje satsen för ju ofrånkomligen tankarna till Schubert, och här musicerades det myket behagfullt, så att säga Schubertskt. Intensiteten i sista satsen tilltalade, men varför fanns här inte ett stänk av muntert okynne?
Mendelssohn-trion är ett härligt verk: en svår men nog både lockande och tacksam pianostämma, och tillfällen för stråkarna att sjunga ljuvt tillsammans, främst kanske i andra satsen, som verkligen klingar som en "sång utan ord".
Ett tredje verk stod på programmet: Ann Hellings "Sea Movements", som blev färdigt så sent som i december förra året.
Visst: ett enda framförande är otillräckligt för att bilda sig en uppfattning om ett stycke, men ändå leddes tankarna lätt in på rörelser vid eller i havet: ljusreflexer över vattnet eller vindilar som krusar ytan.
Spännande var det!
Se vårens program på www.slottsmusik.com
Per Olov Backman