Maria Möller är en röstkonstnär. Hon sjunger allt från opera till rock - och det låter oklanderligt. Hon imiterar artistkolleger så att vi viker oss av skratt, hon växlar skarvlöst mellan olika dialekter, hon har en otrolig svada.
Budskapet är: "Jag vill göra allt och försök inte hindra mig". Sån't gillar man ju. Ändå skaver lite i mig under konserten. Det känns kanske orättvist att säga så om en av landets mest mångsidiga artister, men showen går ibland för mycket på räls för att jag helt ska falla ner på knä. Sjumannabandet är välspelande och elastiskt, men också en smula anonymt och jag undrar: "Vem är den verkliga Maria Möller bakom alla masker och genrebyten"?
Gästartisten Rikard Wolff är av en annan sort. Han har ett tydligt ärende. Visserligen är han en begränsad sångare som på scenen lever högt på sina poser och sin karisma. Men pratorna mellan sångerna är skickligt komponerade och försätter publiken i avsedd stämning. I likhet med sina förebilder Edith Piaf och Barbara sjunger han sitt liv. Han liksom lägger hjärtat i sin öppna hand, håller fram det för publiken och säger: " Här är jag. Detta måste jag få berätta om".
Jag har sett fram emot mötet mellan dessa i grunden väsensskilda artister. Jag trodde att det skulle tvinga ut bägge på slak lina. Nu blev det inte så mycket lindansande. Men det vi fick var fint och jag hade gärna sett och hört mer.
Den första duetten "Kvinnan jag drömmer om", sången Rikard spelade in med Eva Dahlgren, får en ömsint tolkning. Ännu mer griper mig den svenska versionen av Leonard Cohens "Take this waltz". Den Lorcainspirerade valsen som enligt texten har en andedräkt av konjak och död vibrerar av återhållen dramatik och Maria Möller bidrar med en otroligt snygg sångstämma.
Efter pausen ökar Maria Möller trycket. Sjöng "Habaneran" ur "Carmen" med den äran, imiterade Cecilia Bartoli, Cher, Montserrat Caballé, Björk - och som Lena Willemark kulade hon fram Per Gessles "Jag går och fiskar". Underbart!
Sen tolkar hon Patti Austins ballad "Baby, come to me" så att huden knottrar sig.
Och så - till sist - åter en duett med Rikard Wolff. Nu i ett medley av franska sånger, som också blivit kända med engelsk text, som "What now my love" och "My way". Piafs "Je ne regrette rien" får dock en helfransk tolkning, fattas bara.
Maria Möller sneglar glatt mot notstället, den franska texten sitter inte riktigt. Men det är förstås bara en tidsfråga. Nästa gång i Linköping har hon säkert införlivat även franska chansons på repertoaren.