Inte bara Åke Holmquist utan Per Tengstrand tar mikrofonen i sin hand när det är dags att tala om Beethoven. Tengstrand, pianisten, demonstrerade Beethovens musikaliska skämt och förmodade avsikter med avväpnande humor vid flygeln. Holmquist, ständig sekreterare i Musikaliska Akademien berättade kunnigt om Beethovens liv och kunde enkelt avfärda en myt eller två. Tengstrand är i färd med att spela in Beethovens samtliga pianosonater och spelade två under gårdagskvällens konsert med föredrag; Pathétique nr 8 i c-moll och Spöksonaten, nr 17 d-moll.
Patetisk betydde en gång tragisk och sonaten är en av Beethovens mest utmanande. Tengstrand verkar till en början hålla igen. Hans händer stöts bort som från strömförande tangenter, bygger upp en behärskad inledning som får brista i första satsens slut. Mot slutet av sonaten blir det tydligt att något saknas, men vad? Är det en välkänd, komplicerad sonat som strävar mot sina uttolkare? Spänningen i Tengstrands spel är tydlig.
Likaså i Spöksonaten, men till musikens fördel. Tengstrand briserar som en urkraft, omöjlig att hålla tillbaka. Inledningen dukas upp som en gåta och allegrot följer med desperation och passion. Det mystiska första ackordet återkommer och bänder upp frågande pauser i musiken. Här är alla motstridiga känslor som kan vara så frustrerande - ett kraftprov som Tengstrand är mäktig. Adagiots melodi är vackert formulerad, men den lugna satsen saknar flöde. Det visar sig att Tengstrand hellre tar av sig silkesvantarna. I Allegrettot släpper han lös samma upprörda, brutala känslor som tidigare med samma inspirerande resultat.