1200-talsdikten Stabat Mater finns i flera tonsättningar, och av dem som nu inför påsken hörs i kyrkorna är Pergolesis variant den mest etablerade och framförda. Den passade bra i Landeryds lilla vackra kyrka, för det här är musik med små gester: två solister och en liten orkester.
Östgöta Barock spelade med spänstiga stråk. Vid några tillfällen var intonation och rytm inte helt i mål, men det luftigt lätta anslaget och non legato-spelet var rätt inställt. Såväl Edlund som Alf är goda sångare, och trots att deras röster skilde sig markant åt i fler avseenden än själva registret så var de samsjungna och lät bra.
Det Pergolesi har satt musik till är vackra och omsorgsfullt formulerade ord, och om inte satserna vore så korta kunde man i större utsträckning låta sig vaggas in i och meditera över innehållet. Tonspråket har onekligen ett skönhetsvärde, men den ibland nästan insmickrande musiken skulle säkert fungera lika bra även som bärare av ett annat innehåll. Någon egentlig dramaturgi finns inte, men i den sjätte satsen gifter sig text och toner med varandra på ett berörande sätt: Pergolesis förhållningar och fallande sekvenser målar en gripande bild av den övergivenhet som texten beskriver. Susanne Edlunds klara sopran kom här väl till sin rätt.
GUNNAR EKERMO