Det har gått några år sedan Norrköpings symfoniorkester spelade i Mjölby, på tiden, verkade det som. Mjölbyborna visade sin uppskattning med stående ovationer. Dock ställde kulturscenen särskilda krav på musikerna. Alla ljud hördes mycket väl, det var som att man kröp inpå stråkdragen. Mozarts klassiska elegans blev rätt så direkt, medan Antonín Dvoráks åttonde symfoni mådde oväntat bra av den torra inramningen.
Rätt jäktadWolfgang Mozart skrev sällan i moll, vilket var en tendens som låg i tiden, men två symfonier blev till i g-moll. Att nummer 25 kallas för den "lilla", har väldigt lite med formatet att göra. Den "lilla" blev jäktad, men på rätt sätt, och nästan glad trots molltonarten. Orkestern hade kunnat vara mer flexibel, men det stela var en tillgång åtminstone när det var dags att trycka ifrån i dramatiska passager.
Sublim inledningDen vackra "Elegin" för cello och orkester av fransmannen Gabriel Fauré fann en stilla melankoli utan hopp. Cellisten Sofia Petersen från orkestern var solist, med en klangfull äldre cello som sjöng i sitt lyriska tenorläge större delen av elegin.
Till sist fick vi Dvoráks åttonde symfoni som verkligen gav SON en chans att visa vad de går för.
Det var till att börja med en sublim inledning med tjeckiska dofter. Stringenta rytmer som hördes in i minsta detalj, tromboner med sammetslen ton. Det var livligt, dynamiskt och inlevelsefullt. Den tydlige Daniel Blendulf som dirigent var en lyckosam kombination med Dvorák och lokal. Orkestern excellerade i alla utmanande partier där de måste vara exakta och korta.
MOLLY TELEMAN