Betyg:CCC. Den här duons senaste cd har höjts till skyarna, och säkert inte utan anledning. Eftersom jag missade dem på jazzfestivalen för halvtannat år sedan var det spännande att nu få möta dem live för första gången.
Av någon anledning räknas de till jazzfacket, och även om här fanns gott om jazzanstrykning handlade det mer om intelligenta poplåtar, företrädesvis i balladform. Några av Anna Christofferssons egna sånger luftades, och fast jag inte hört dem i annat sammanhang kunde jag konstatera att Dobrogosz spel bidrog till att ge dem en särprägel. Hans egna kompositioner är juveler, inte sällan mer komplicerade till sin uppbyggnad än det självklara framförandet ger sken av.
Anna Christoffersson har givetvis en fin röst och en naturlig scennärvaro, men jag kan trots allt tycka att kvaliteten på hennes samarbete med Dobrogosz ofta överdrivits alltför mycket. Visst är det bra, men utan att på något vis vara exceptionellt. Onekligen är man bortskämd med alla de fantastiska duoprojekt som han tidigare haft med flera sångerskor.
Vissa hudlöst sårbara ögonblick gick Christoffersson rätt till hjärtat, men i det stora hela var hennes uttryckspalett inte så ymnig. Att fraserna bröts för att hon andades mitt i dem störde mig tidvis, men å andra sidan tycker jag att hon musicerade ganska "modigt". Att sjunga till Dobrogosz ackompanjemang måste vara som att rida på en kraftfull våg: man kan låta sig svepas med av energin men ställs också inför utmaningar.
Dobrogosz är en gudabenådad pianist. Sällan eller aldrig briljerar han tekniskt, däremot skapar han andakt med sitt själfulla och inventiva spel. Redan hans introduktioner till låtarna är konstverk i sig, klanger och harmoniska vändningar hanterar han smakfullt och elegant. Han ser hela tiden till att gospelsträngarna i flygeln vibrerar.
Gärna får ett och samma ackord vila en god stund och bölja fram och tillbaka, och en del toner får han att leva så länge utan att avklinga att det påminner om en cello. Kvällens vackraste ögonblick var "That perfection", samtidigt som det var omöjligt att bortse från hur ojämförligt Dobrogosz tidigare gjort den tillsammans med Berit Andersson.
Anna Christoffersson kommunicerade med publiken via en avspänd och "flickig" charm. Diskrete Steve Dobrogosz å sin sida höll som alltid en låg profil, men ändå var det han som suveränt regerade i Verdefoajén.
GUNNAR EKERMO