Det här programvalet kändes bra: musik av den engelske tonsättaren Bob Chilcott har vi hört tidigare i Linköping, men hans blott årsgamla "Requiem" breddar utbudet av den musik som framförs i kyrkorna runt Allhelgonahelgen.
Jag överraskades lite, eftersom den musik av Chilcott jag tidigare tagit del av har varit annorlunda och jag trodde kanske att tonfallet skulle vara mer besläktat med det requiem av hans landsman John Rutter som hördes i domkyrkan förra helgen.
Milda orgelklangerInledningen förmedlade ett orubbligt lugn och långa linjer, som Linn Björklid höll samman med sin tydliga och musikaliska dirigering. I och med Karin Ekenvis följsamma orgelspel lyftes Berga-orgelns milda klanger fram på ett underbart sätt, något som i sig självt förkunnade ett uppbyggligt innehåll. Pukvirvlarna skakade om lyssnarna och kanske även sångarna, det var inte självklart enkelt för dem att följa upp den dramatik som pukslagaren Sofia Gustavsson skapade.
Rörelse och energiChilcotts requiem är dock i första hand ett körverk. Han hade gett sångarna en hel del utmanande intoneringar att ta sig igenom, men de hade förberett sig väl och lät allra mest njutbart i "Thou knowest, Lord", den enda engelskspråkiga satsen. I "Sanc-tus" gav den konsekvent genomförda 7-takten en märklig rörelse och energi.
I mina öron utgjordes mässans centralpunkter av "Pie Jesu" och "Agnus Dei", där sopranen Anna-Carin Strands respektive tenoren Elias Fredrikssons vackra sång skapade en stilla innerlighet som rörde vid hjärtat och åstadkom såväl vila och skönhet som koncentration och eftertanke.