Det är lätt att falla för Laleh Pourkarim. För den sköna rösten, för modet att uttrycka sig på tre språk - och för integriteten. Hon har ett sätt att komponera som inte liknar någon annans. Det är oförutsägbart och charmigt, som om hon hela tiden vill förvåna sig själv.
Hennes musik kan ge ett splittrat intryck på skiva (fast det struntar hon förstås i, "man kan ändå bara höra en låt i taget", har hon sagt), men här på scenen känns stilbrotten faktiskt ganska logiska.
Jag var spänd på att höra hennes genomarrangerade låtar i nakna, akustiska versioner. För denna afton uppträder Laleh helt solo. Hon ger ett fnittrigt, förväntansfullt intryck, ungefär som om hon bjudit hem oss allesammans på fest och bara hon själv känner till upplägget.
Laleh är en stjärna, men vägrar att bete sig som en sådan. Hon vill framstå som vem som helst, en ung kvinna i vanliga kläder, som råkar kunna sjunga och spela.
Jublande segertåg
Hon bjuder in oss till allsång direkt i "Det är vi som bestämmer", men det tar sig inte riktigt. "Simon says" från senaste albumet "Simon and me" lyfter heller inte. Men med klädsam självironi och ett leende som skulle kunna smälta all snö och is på en radie av 50 meter så får hon med oss på festen. Och efter "Big city love" är konserten ett enda jublande segertåg.
Fast det där med akustiska, nakna versioner... Laleh utnyttjar sin tekniker både som kompmusiker och som en fingerfärdig fantom vid mixerbordet. Det gör att hon under större delen av konserten via den underbara tekniken kan sjunga stämmor med sig själv, lägga ett grundkomp på ett instrument och vara solist på ett annat. Det är både effektivt och effektsökande, men jag tycker att hon håller det hela på en rimlig nivå.
Improviserat snack
Hon sjunger om kärleken, livet, döden, längtan, barnen. Om att försöka hitta sig själv och att sen stå för den man är. Att inte vänta tills i morgon, utan att börja leva nu. Texterna är som musiken, de följer inte alltid den logiska, snitslade banan. "Bjurö klubb" är en rolig och tänkvärd saga för vuxna, medan "Lär mig om" är ett rakt ställningstagande för alla barns rätt att få leka under bar himmel.
Laleh är skön, hon vägrar underordna sig. Hennes mellansnack verkar totalt improviserat. Det leder ibland ingenstans, men det förlåter vi henne. För när hon väl börjar sjunga och spela utstrålar hon både integritet och styrka. Finaste stunden under konserten kommer i de vokala improvisationerna i slutet på "Han tuggar kex". Det är en innerlig och mycket vacker stund.
Ämne
+
Ämne
-