Det var skönt att från torsdagens kyla och snöyra komma in i den atmosfär som råder kring blåsarsymfonikernas konserter. Det fanns stråk av både värme och lugn i den serenad av Mozart som åtta av musikerna startade med, ädlaste tänkbara formen av underhållningsmusik. Lite tveksamt schabbel med tillfälliga förtecken får räknas till sådant som kan drabba just inledningsstycken. För övrigt kändes framförandet korrekt men neutralt, vilket jag faktiskt tror kan tillskrivas mästaren Mozart - även om han givetvis har en svindlande hög lägstanivå är det här helt enkelt inte hans mest stimulerande opus.
Virtuost styckeStjärnflöjtisten Tobias Carron hade en glansfull och förgylld ton i sitt instrument. Det var som om det var försett med vingar, både fladdrande och suveränt seglande på uppåtvindarna. I Chaminades förtjusande "Concertino" spelade han vackert och behärskat. Namnet till trots är detta verk inte konserterande i egentlig mening, utan ett virtuost stycke för flöjt med en ackompanjerande orkester.
Rytmisk godbitKvällens intressantaste stycke var österrikaren Kurt Schwertsiks någorlunda nutida "Instant music". Här hände det mycket hela tiden, vilket krävde koncentration inte bara från musikerna utan tidvis även från åhörarna. Andra partier var lättlyssnade och nästan med karaktären av en poplåt. Carron var solist även här, men nu spelade orkestern en mer aktiv roll. Sista satsen var en rytmisk godbit med en hel del humor.
Förstod jag det hela rätt: var Saint-Saëns orientaliskt doftande "Orient et Occident" konsertens enda stycke som komponerats för just blåsare? I så fall kunde man höra det på det homogena orkestersoundet. Annars fann jag inte musiken så spännande - jo, fugan på slutet var skickligt hopfogad och lyfte från scengolvet.
Slutligen spände dirigenten Joachim Gustafsson Tjajkovskijs maffiga "Slavisk marsch" mellan stora dynamiska ytterligheter och gav den en patosfylld resning.
GUNNAR EKERMO