Programmets titel antydde musik av lättsamt men alls inte haltlöst slag
Just så blev det! Stefan Johansson, den utomordentlige programpresentatören, angav tonen: sakkunnig och saklig visade han samtidigt ett stänk av humor, som dock aldrig blev till publikfriande pratighet. Dirigenten Walter Attanasi förefaller vara betryggande rutinerad. Fem italienska operauvertyrer stod på programmet. Här ska man vänta sig effektfull musik: ljuva och till och med smäktande toner, publikfriande utspel, ibland insmickrande elegant. Attanasi och SON tog fasta på möjligheterna till sprakande klangfest.
Malena Ernman hade nio nummer på sitt program, vilket föreföll mycket krävande: samma program gavs ju i Norrköping kvällen före, och det var sannerligen fråga om "stora" saker.
Om det fanns någon trötthet hos solisten måtte den ha försvunnit i samma ögonblick som hon gjorde entré: ett varmare mottagande kan man inte tänkta sig.
Och som hon sjöng!
Här fanns dramatiska utspel och vokal ekvilibristik: först i Händels "L'aura che spira" och "Begone my fears, fly hence" och, framför allt, i Rossinis "Nacqui all´affano, al pianto" ur "Askungen" - en uppvisning i koloratursång av det verkligt briljanta slaget.
Å andra sidan: innerligheten, värmen, det underbara vokala flödet i - återigen Händel - "Cara speme" och "Ombra mai fu".
Malena Ernamn blir emellanåt lekfull på scenen. Aldrig tidigare har jag t ex sett och hört "Voi che sapete" ur Mozarts "Figaros bröllop" framföras av en solist som - iförd jeans och t - tröja - sitter på dirigentens pult, med ryggen åt densamme.
Men, och detta är viktigt: munterheten skapas inte på musikens, på Mozarts, bekostnad; tvärtom hade han, vågar jag tro, nickat instämmande åt iscensättningen.
Stora ovationer förstås, hela publiken på benen, blommor, blommor och ett extranummer som jag gissar att nästan alla hört tidigare, t ex från Moskva.